Människan är ständigt på jakt efter sådant som tillför henne nytta och sådant som skyddar henne mot fara. Men för att människan skall kunna uppnå detta måste hon förvissa sig om vad fara är och utifrån detta ta reda på vem (eller vad) hon kan sätta sin tillit och kärlek på, för att uppnå denna gunst och samtidigt känna sig trygg med sitt val. Hon måste även ta reda på det lämpliga tillvägagångssättet som leder henne till detta mål. Detta sistnämnda gör anspråk på att människan:
1. Känner till farorna.
2. Vet hur man skall avvärja dem.
Det råder ingen tvekan om att människans första och bästa vägledning är den av deras Herre – som i Sina fullkomliga attribut – har fulländat precis allt i skapelsen, den Evigt Levande, som aldrig någonsin skall upphöra att existera eller dö. Ingen kan på intet sätt tillgodose detta mänskliga behov bättre än den som inte Själv är i behov av något, den Självförsörjande, den Evigt Rike, den Generöse, den som har människornas liv och angelägenheter under Sin fullständiga kontroll. I jämförelse med Honom är vi ingenting.
Detta är Gud, den Ende Sanne Guden. Det man kan konstatera är att människan kommer att tillfoga sig själv fara genom att vända sig till någon annan än Gud, den Högste. Gud är den som kan hjälpa människan i alla omständigheter och avvärja alla former av faror, ty ingenting kan ske utan Hans Gudomliga vilja.
Gud nedsände Sina Böcker och valde ut sina sändebud i syfte att vägleda människan till:
1. Att Lära känna sin Herre på det sätt som Han har beskrivit Sig Själv och…
2. att vända sig till Honom allena och leva i enlighet med Hans vilja.
Genom att lära känna Guds Namn och Attribut frigörs människan från att dyrka annat vid Hans sida, då skapelsen i sig är svag och bristfällig och är i behov av Skaparen – Gud. Kännedomen om Gud leder människan till insikten att hon blivit skapad för att leva efter Guds utformade väg, såsom den blivit uppenbarad till Hans sista utsända budbärare Muhammed.
Denna uppenbarelse utgör en för människan fullkomligt sätt att leva. Följaktligen är allt som är gynnsamt respektive farligt för människan redan lagstiftat, för att hon på så vis kan leva sitt liv utifrån denna uppenbarelse. Om människan skulle begå orätt och känner till det faktum att Gud är den Ständigt Förlåtande, så återvänder hon till Gud och Han allena, i ånger för det hon gjort och ber om Hans förlåtelse:
”Vet därför! Att det inte finns någonting värt dyrkan, utom Gud och be Honom förlåtelse.” [Koranen: 47:19.]
Det är felaktigt att tro att Gud har skapat andra gudar vid Hans sida, så att människan skall vända sig till dessa vid behov av hjälp, älskar den, fruktar den etc. Gud är densamma som omtalats och kallats till att tro på i alla tider och nationer. Han gör inte anspråk på att vi skall dyrka annat vid Hans sida, såsom stjärnor, eld, profeter, eller annat. Gud opponerar inte sig själv,
[genom att tillskriva sig Själv ”gudar”, när Han Själv är mer än tillräcklig.]
Han [accepterar] endast en religion – Islam som kallar människan till att överlämna sin vilja till Honom ensam och Han har varnat människan, Muhammed och alla Profeter och sändebud om vilken förlust som väntar dem, om de åsidosätter avgudar vid Hans sida:
”Och sannerligen har det uppenbarats för dig [Muhammed!] liksom det uppenbarades för dina föregående. Om ni dyrkar annat vid sidan av Gud är era handlingar till ingen nytta och ni kommer säkerligen höra till förlorarna.”
[Koranen: 39:65-66]
Låt oss begrunda Muhammeds uttalande. Han som kände Gud närmast:
”O Gud! Jag söker tillflykt hos Ditt behag och mot Din vrede och i Din förlåtelse, mot ditt straff, och i Dig mot Dig. Jag finner det omöjligt för mig att prisa Dig liksom Du prisar Dig själv.”
”Jag har underkastat mig Dig och riktat mitt ansikte mot Dig, mina angelägenheter har jag anförtrott Dig. Min rygg har jag med åtrå och fruktan för dig, förbundit i tillflykt till Dig. Det finns ingen flykt eller överlevnad från Dig, förutom genom Dig. Jag tror på Din Bok (Koranen) som Du har nedskickat och på Din Profet [Muhammed] som Du sänt.”Om man öppnar Koranen och läser verserna:
”All nåd (dvs. gott) som Gud skänker mänskligheten kan ingen avstyra och det Han undanhåller kan ingen bevilja. Och Han är den Allsmäktige, den Vise.”[Koranen: 35:2.]
”Om Gud hjälper dig kan ingenting övermanna dig, och om Han överger er, vem kan då hjälpa er förutom Honom? Och låt de troende sätta sin lit till Honom allena.”[Koranen:3:160]
”Om Gud låter en olycka drabba dig, är det endast Han som kan avvärja den, och om Han vill dig något gott, kan ingenting hindra det. Han skänker det till den Han vill bland Sina tjänare. – Han är den ständigt förlåtande, den Barmhärtige.”[Koranen: 10:107.]
Uppmanas vi att söka hjälp hos Honom i alla omständigheter, svåra såväl som lätta. Och om man läser igenom och begrundar verser som:
”Om Gud kommer till din hjälp, kan ingen göra dig illa. Och om Han överger dig, vem kan då hjälpa dig utom Honom? Och i Gud allena bör människan sätta sin lit.”[Koranen: 3:160]
Därför leder Koranen människan till fullständig befrielse från alla former av osanna tillägg. Den mjukar upp hjärtat och stödjer den troende från avvikningar som hyckleri och oärlighet. Försök föreställa dig exempelvis en troende som stöter på problem på sin arbetsplats och följaktligen inte räds för att slå fast det rätta och gå emot det felaktiga. Han är medveten om att arbetet bara är till för hans levebröd. Det må vara så att han inte kan förmå sig tillrättställa situationen och avstyra felet.
Men han är oavsett väl underrättad om att det är Gud i slutändan som ger uppehälle. Säger han då upp sig från arbetet för Guds sak, förser Han honom med något bättre:
”För var och en som fruktar Allah visar Han en utväg [ur alla svårigheter], och sörjer för honom på ett sätt som han inte kan förutse; och den som litar till Gud behöver inget annat stöd.”[Koranen: 65:2-3.]
Detta ovanstående nödvändiggör människan att sätta hela sin tillit till Gud och uteslutande fråga Honom om hjälp. Dessutom kräver det att människan skall älska Gud och tillbe Honom ensam för att kunna ta del av Hans belåtenhet och hjälp. Är det inte så att människor som anser detta liv vara det slutliga, ofta slutar med att de börjar dyrka världsliga åtråvärda objekt? Man ser dessa ivrigt samla på sig allt de kan.
I själva verket plågar de sig själva med smärta, svårigheter och ständig oro, låter sig skuldsättas med banklån efter banklån för att kunna erhålla alla senaste prylar och tekniska vidunder.
De är under ständigt hot av utfrysning och de ser ständigt fattigdom framför sina ögon. Profeten Muhammed sade:
”Gud säger: Adams barn! Utnyttja er tid till Min dyrkan och jag skall fylla era hjärtan med rikhet och föra ett slut på er fattigdom. Om inte skall jag belasta era händer med ständig sysselsättning [i världsliga angelägenheter] och aldrig befria er från fattigdom.”
Syftet med människans tillvaro är så mycket mer än att bara slava efter världsliga vinster. Inget liv är mer meningsfullt än det som föreskrivits av Skaparen – Gud. Alla handlingar som görs i linje med Guds påbud är dyrkanshandlingar. Människan är förmånstagaren medan Gud å andra sidan är oberoende.
”O människor! Det är förvisso ni som är i behov av Gud, medan Gud är Överlägsen [och fri från all lust och behov] – den Värdiga att Prisas.”
[Koranen: 35:15.]
Källa:” Purpose of creation” – Dr. Sâlih as-Sâlih.